Redan torsdag, väldans vad tiden går fort! Idag vaknade jag lite "sent" så jag tog en kortare morgonrunda. Två harar mötte jag på min väg och det är synd att de är så skygga. Jag skulle gärna vilja komma närmare dem för att titta på dem, innan de skuttar iväg. De är söta, tycker jag.

Idag ska jag med spänning lyssna på Mix Megapol, då jag anmält mig till deras tävling "Väskan". 15 lyxväskor fanns totalt i potten på den här tävlingen och jag anmälde mitt intresse för två av dem. Idag gäller det en Prada - Unisex Officebag, en riktig godbit! Imorgon handlar det om en Mulberry - Bayswater leather bag och den är verkligen inte dum den heller! Tänk om jag har turen att höra mitt namn ropas upp i radion. Då har jag fem minuter på mig att ringa in och så gäller det att vara först av de tre som blivit uppropade. Det vore verkligen lycka att få lägga vantarna på en av de här snyggingarna!

För ett par veckor sen var jag ute på en fotorunda (ovanligt? - NOT) och vid kommunhuset stötte jag på den här lille krabaten. Rocky heter han och är en blandning mellan chihuahua och någon annan ras som jag inte minns namnet på längre. Här kan era hundkunskaper komma väl till pass. Vilken ras kan det vara? Kom gärna med förslag.

Ni behöver inte hjälpa mig med blomnamn denna gång, för jag vet att de rosa kronbladen kommer från körsbärsträden - det var dem jag var ute och fotade egentligen. =) Och cykeln är en Crescent, den är min och för övrigt den enda cykel som överlevt sonens framfart. Jag gillar den trots att den var paj i växlarna redan när jag köpte den (begagnad) härförleden! Gröna Faran kallar jag den. Ingen perfekt cykel, men vem är väl perfekt? Vi är ett - i mitt tycke - fint par, Gröna Faran och jag.

Ikväll skulle jag hur som helst behöva ha en sån här söt, gosig och kelsjuk liten krabat (hunden då alltså) vid min sida för det hände en grej tidigare på dagen som gjorde mig vansinnigt upprörd! Jag vill inte gå in på vad det är just nu - det får eventuellt bli när situationen är löst, over and done with, så att säga. Nu åter till Rocky...

Det var lite svårt att få honom att sitta still. Han ville hellre hoppa upp i mitt knä, eftersom jag satt mig på huk för att komma närmare honom och han dessutom inte var det minsta rädd för främlingar. Tvärtom! Tjejen som hade hunden var också väldigt gullig; svarade på alla mina frågor om honom och lät mig fotografera. Hon gjorde min dag, helt klart! Jag ler åt minnet nu när jag skriver det här. Hundar är bra för själen! =)

När fotosessionen var klar ville Rocky först inte följa med sin unga matte, utan dröjde sig kvar hos mig, satte sig ner och var en aning svårövertalad, men till slut reste han sig på alla fyra och tassade iväg. Han glömde nog mig per omgående, men jag glömmer honom inte i första taget.

Nu känner jag mig glad igen - tänk vad lite goda minnen kan göra. Och som om det inte vore nog fick jag en trevlig överraskning när jag öppnade inkorgen i mejlen nyss. Mari Jungstedts senaste, "Det fjärde offret", som utkom nu i maj (jag sneglade på själva boken på Bokia igår) har redan blivit inläst och finns på Storytel. Jippie! Den blir nästa promenadsällskap.

Förresten hade redan avsnittet av "Svartvintern" som jag lyssnade på när jag var ute och promenerade efter middagen, i ett försök att bli av med ilskan och frustrationen, börjat göra verkan på mitt humör. Jag log med hela ansiktet när jag hörde om "de röda fjollskorna" som en av gubbarna i boken blivit ertappad med i sin hydda i den norrländska skogen. Ha, ha, så himla roligt skrivet! Läs den! Eller ja, jag tror kanske att mycket av min kärlek för böckerna har med själva uppläsarna att göra. Det är underbart med dialekterna!

Felräknat - IGEN! (Och ett litet stavfel i citatet?) Det är inte första gången, och förmodligen inte den sista heller, som Camping har fel. Det här är hur som helst dagens citat på Göteborgs-Postens förstasida.

Jag funderar över om Camping kanske egentligen förutspådde den isländska vulkanen Grimsvötns utbrott? Han kanske inte alls är någon expert på att ta fram när Ragnarök ska äga rum, vilket han själv vill låta påskina, utan bara en jävel på att beräkna vulkanutbrott? I så fall var han ju ganska nära den här gången, får man tillstå.

Det bästa han kan säga, för att någonsin vara säker på när den riktiga undergången kommer, är väl att "från och med nu kan det ske vilken dag så helst - om det någonsin händer". Då är han på den säkra sidan, ingen behöver säga att han har fel och han behöver inte gå igenom sina beräkningar igen. Han kan då stå där och säga, när det börjar skaka rejält: JAG VISSTE DET! Eller hur? Inte för att det spelar så stor roll om han har rätt eller fel i det läget, för när allt är över, vem kommer att veta efteråt och minnas att det var han som hade rätt?!

Det är ju för väl att vi har lite Margeriter på framsidan, vilka fortfarande slösar med sina ljusa, klara färger. Jag går förbi dem och tankar på med ljus eftersom solen endast gör sporadiska snabbvisiter för tillfället och knappast visar upp sig i all sin solgulhet. Idag har vi haft ömsom sol, ömsom ösregn. Svårt att veta hur man ska klä sig...

Hade tur med promenadvädret både i morse och på lunchen. Strax efter lunch öppnade sig nämligen himlen och det bara vräkte ner regn! Tänk om vi varit ute i det busvädret! 3,54 kilometer mätte jag upp att vi hann avverka idag, i ganska raskt tempo, och det känns bra!

Nu är maken och sonen iväg på fotbollsträning, jag ska eventuellt titta på "Äntligen hemma" - har inte tittat på det på jättelänge - men först ska jag bläddra igenom dagens G-P igen, läsa lite mer noggrant, och bara ha det lugnt och skönt. Det är faktiskt inte mer än rättvist att hjärnan får vinna en av dagens matcher! ;o)

Här till uppe till vänster har vi dottern till ett par av våra kompisar. En kändis - åtminstone i mina kretsar -  i tidningen! Förnuftig tjej, som gått transportprogrammet på gymnasiet, nu tar studenten och ska vara med och fixa ett säkert studentflak åt sig och sina klasskamrater den 1 juni.

Jag tycker det är underbart med en nittonåring som i en kommentar om studentekipagen säger: "... det är nog inte många som har koll, de tänker inte på säkerheten i första hand." Bra där, tjejen! Det är ju så viktigt. Ingen vill att någon ungdom ska skadas, eller ännu värre förolyckas, på en av de viktigaste dagarna i livet!

Det ska bli kul med studenten nästa vecka, det livar alltid upp staden med alla dessa glada, förväntansfulla och sprudlande lyckliga killar och tjejer som åker runt och tjoar och sjunger studentsången till ackompanjemang av tutande bilar och hög musik. Hoppas det blir fint väder också, det blir ju så mycket roligare då!

Fantastisk bildkvalitet blir det inte när man som jag jobbar utan sitt älskade PhotoShop... Datordoktorerna hade aldrig sett något liknande vår flammiga skärm sa de när de pratade med maken idag, så de hade skickat datorn vidare och hur länge vi får vänta på den nu är det ingen som vet. Suck!

Men nu till mitt inledande påstående. Ja, jag tycker om mig själv. Helst när jag tar mig själv i kragen och gör något bra. Som att träna ikväll till exempel. Det är ju så himla roligt, det vet jag ju, och ändå har jag låtit mig själv bli en soffpotatis på sistone. Förutom att jag cyklar lite hit och dit och går min morgonpromenad då förstås. Jag njöt verkligen av indoor walking-passet ikväll! :D

Direkt när jag kom hem från träningen bokade jag in ett pass igen på onsdag kväll! Nu jävlar ska 100%-Jessica lockas fram från sitt gömställe! Gå från 4-6 dagars träning i veckan till  0 som jag gjort den senaste tiden är inte okej, men det är sådan jag är: antingen på eller av. Ger allt när jag väl ger mig in i något, annars är det ingen idé. Jag gillar inte att göra något halvhjärtat. Någon som håller med om att det är sååå JAG?!

Mamma brukar skoja med mig och säga att jag är som min ena morbror. Han uppslukas också helt av en ny idé eller ett nytt intresse han får. Sen kan han ge upp sin övertygelse för att genast grotta ner sig i något annat och glömma det som tidigare var så viktigt. Jag förstår honom så väl, så väl. Gör jag något, går jag verkligen in för det, tror på det fullt och fast och ger järnet men visar det sig att jag har fel är jag den förste att erkänna det och tvärt hoppa av projektet. Om jag inte tror på det jag gör kan jag lika gärna låta bli!

Men träning vet jag ju är bra, roligt och nyttigt, så varför leva utan det? Nej, gott att jag hittat kragen att dra i - hoppas den håller så jag inte tappar mig själv i marken!

Ny vecka, nya möjligheter! Det känns bra att det är måndag morgon. Det slutade regna igår kväll, molntäcket har spruckit upp och släppt igenom blå himmel och sol. Jag är nyss hemkommen från morgonpromenaden, har duschat och sitter nu här med dagens första kopp kaffe.

Ikväll har jag bokat träning och jag tänker inte lyssna på min hjärna om den hittar på massa ursäkter för att få ner mig i soffan istället. Jag läste en artikel om detta i senaste numret av MåBra, en mycket bra tidning som jag har prenumererat på under några år nu.

I artikeln "Från soffpotatis till hurtbulle" står följande: "Väljer du hellre tv-soffan än motionsspåret. Det är helt normalt. Det är nämligen så vi är skapta. Hjärnan vill att du ska ha det lugnt och slappt. Den drivs av en urgammal instinkt att spara på stegen, ta genvägar, inte ödsla energi i onödan." Men inte idag, lilla hjärna, idag ska du inte komma undan! :o)

Dra dit pepparn växer, eller varför inte dit där träden ser ut så här, du aggressiva regnoväder?! Det har bara vräkt ner regn här i eftermiddag och ikväll. Tydligen är det risk för kraftig åska också, men vi här i norra Halland kanske klarar oss. Värst skulle det troligtvis bli i Skåne, södra Halland och Småland enligt Kondrup. Hoppas vädret lugnar ner sig till i morgon!