Direktlänk till inlägg 31 mars 2012
Här tar planet från Amsterdam mark och sonen sitter där i. Åh, vilken känsla det var att stå där och se det landa. Veta att snart skulle vi få träffa honom, krama honom och prata med honom. Sen kom tvivlet. Tänk om han inte var med ombord... Tänk om han missat planet? Några minuter senare stod vi inne vid ankomsthallen och jag tog emot följande sms:
Min första tanke var att han inte ens kommit fram till Geneve, sen tänkte jag att han nog skojade med sin lilla mamma och sedan trillade poletten ner och jag förstod att han efter sex veckor med telefonen i flygplansläge nu satt på den igen och att meddelandet faktiskt var sedan avresedagen... Han var på svensk mark. Åh, så skönt!
Han uppskattade inte att mötas av en kamera det första han gjorde, så han vände om när han väl kommit in i ankomsthallen, men här är han trots allt... Jag lät bli att fotografera mera, för vid det här laget rann tårarna på mig och jag ville bara krama honom för jag var så oerhört glad att ha min älskade unge hemma igen!
Vi styrde kosan hemåt och på kvällen serverade vi honom en trerättersmiddag under tiden han berättade om sin tid i de franska alperna och nu är ordningen återställd i det Rambäckska hemmet. Sonen är hemma och kompisarna har börjat ramla in, musiken dunka från hans rum, datorn surra och tvättkorgen fyllas med en artonårings kläder. Mmm, det är som det ska med andra ord.
Just nu pågår inga tävlingar eller utmaningar.