Direktlänk till inlägg 20 oktober 2012
Nu blir jag nog närgånget privat, men ibland bara måste man...
Hur överlever folk att deras barn flyttar hemifrån?! Det här är helt overkligt sorgligt. I nitton år har det bott en människa under samma tak som jag som jag älskar mer än livet självt och nu ska jag klara mig utan honom. Det är så tomt så det går bara inte att beskriva! En bit av mig är liksom borta.
Jag har dock en jädra tur som kan leva ut all smärta genom att sätta mig vid pianot, ta fram känslorna och stoppa in dem i en låt. Så här är den nu, min senaste låt - rykande färsk - den påbörjades i torsdags och blev klar nu i eftermiddag. Ni får den bara med text och ackord visserligen, men jag tror ni kan känna min sorg.
Jag klarar fan inte att sjunga den utan att lipa. Inte nu. Inte än, men jag pratade med en vis kvinna idag - min älskade mamma - som ju överlevde min flytt en gång i tiden och hon lovar att det går över. Jag ger det tre veckor och känns det inte det minsta bättre då är det inte sant att det tar människan 21 dagar att skapa en ny vana... Då går jag helt sonika upp till sonens hus, släpar med mig honom hem och låser in honom i hans gamla rum! Hu, hemska tanke - så tokig får vi inte hoppas att jag blir...
Just nu pågår inga tävlingar eller utmaningar.