Mycket att tänka på denna vecka. Huvudet är fullt av saker jag vill och måste hinna med och komma ihåg. Bäst att ta en sak och en dag i sänder. Andas... Tänka på havets vågor som lugnande rullar in mot land. Ikväll är det dags för motionsgruppen NyVana igen och det ser jag verkligen fram emot. Och på tal om det, för er som vill ta även södra slingan (3,5 km) ikväll har jag här en bild på den. (Den ljusblå streckade linjen).

    © Kungsbacka kommun

FOTOTRISS
Så här ser det ut där jag är

Klicka här för fler fototrissar på samma tema

Helgen har varit bra. Riktigt bra, faktiskt. Jag tycker att jag hunnit med att göra massor men jag har dessutom även hunnit sova ut ordentligt både lördag och söndag morgon. Det tillhör som sagt inte vanligheterna, så jag är väldigt tacksam och känner mig nästan normal. :o)

Dagen igår var späckad från morgon till kväll. Jag steg upp, satte igång en maskin tvätt, drack en kopp kaffe och gav mig sedan ut på Stadspromenadsrundan. Tänkte jogga 5 km, men stötte på två ur NyVana-gruppen på vägen, som tjuvtränade och skulle promenera hela rundan (8,5 km) och bestämde mig då för att jag också skulle ta den långa slingan. Dels för att se att jag kom ihåg hur den gick men även för att se hur långt jag orkade jogga.  Det blev sammanlagt 7 kilometers jogging - resten gick jag - och jag var så nöjd efteråt.

Duschade av mig, skrev inköpslista och åkte iväg till ICA Maxi och handlade. Körde därefter maken och sonen till Hamravallen där de skulle spela match och for så själv vidare ut till Vallda Sandö där jag promenerade runt bland klippor, solbadare och båtar. Mmm, så härligt!

Tanken på att det skulle vara fint att fota solnedgången vaknade till därute, och jag fick bråttom att åka hem och fixa middagen. Precis när den var klar ringde maken och bad att jag skulle komma och hämta dem, då de spelat färdigt. Snabbt hem och åt och sedan tog jag med mig maken ut till Vallda igen och vi bestämde oss för att fånga solnedgången vid Sandö Hamn. Magiskt! Halv tio var vi hemma och när vi båda laddat upp våra bilder på datorn och kollat igenom dem var klockan hur mycket som helst och det var bara till att krypa till kojs...

Vaknade ganska tidigt till ljudet av regn som föll denna lördagsmorgon. Skönt, bara till att gosa in sig i kudden igen och somna om. Faktiskt. Jag brukar ju inte fixa att somna om, men idag gick det alldeles utmärkt och jag vaknade till ordentligt först vid halv åtta-tiden.

Idag ska vi iväg på barndop, maken och jag. Kameran ska få följa med och jag hoppas att molnen vill låta bli att släppa mer regn utan gärna glida isär lite så att solen kan få skymta fram en aning. Bara liiite, just efter dopet, så att jag kan få ta några utomhusbilder på lilla Emilia och hennes föräldrar. Det är ganska svårt att fotografera inuti kyrkor har jag märkt, så jag vill gärna att vi ska kunna vara ute en stund. Hoppas, hoppas.

God fredagsmorgon kan man redan säga - jösses vad den här veckan har gått fort! Nästan fortare än någon av semesterveckorna jag nyss lämnat bakom mig. Veckan som gått har hur som helst bjudit på härlig sommarvärme, blå himmel och sol och på kvällarna har jag passat på att njuta av den vackra svenska sommaren. Tänk att den kom till slut...

Ikväll har vi inte planerat in något särskilt att göra, men det pågår ju ett kulturkalas i Göteborg, så kanske man skulle ta och bege sig in till stan en sväng i kväll. Det kunde ju vara trevligt. Vi får se vad det blir, nu först kallar plikten och sen får det bli som det blir i afton. 

P.S Hur gick det med komplimangerna igår? Jag både gav och fick en del, så jag är nöjd med komplimangdagen. Fast egentligen ska man ju inte behöva hitta på en egen dag för det - komplimanger är alltid trevligt att ge och få. Fortsätt gärna med det, det kostar så lite. :)

Igår efter jobbet och ett snabbt besök hos mor motionerade jag och grannens hund tillsammans. Det var riktigt härligt att småspringa med en hund vid sin sida måste jag säga, men det gick lite långsammare totalt sett, för hon ville ju gärna stanna och kissa och nosa lite grand ibland. Men vi hade det bra där i skogen, Saga och jag.

Väl hemma igen satt jag och åt och bläddrade i några tidningar i den härliga kvällssolen på framsidan och sedan satte jag mig här vid datorn en stund och surfade runt lite. Fastnade för ett test som jag hittade på BBC:s hemsida, via SVT. Det handlade om leenden - falska och äkta sådana. Kan du se skillnad på ett äkta och ett falskt leende? Jag har ganska bra koll visade det sig efter att jag tagit testet, jag klarade 15 av 20.

Det står för övrigt på SVT:s sida att det krävs färre muskler för att le än för att se arg, sur eller irriterad ut, så för att få ett riktigt buttert uttryck behöver man alltså anstränga sig en hel del mer. Själv ler jag ganska ofta tror jag. Jag känner mig i alla fall glad inombords för det mesta, och jag trivs med det.

Och på tal om det här med leenden har jag en liten utmaning till dig idag som syftar till att få någon annan att le. Hur många gånger har du tänkt en snäll tanke om någons frisyr på jobbet, eller om någon som stått framför dig i kön på ICA med världens snyggaste skor till exempel, men inte sagt något?

Idag tycker jag att vi ska göra det; säga det där snälla vi tänker - stö komplimanger omkring oss helt enkelt. Både till dem vi känner och dem vi inte känner. Jag är säker på att vi kan få någon att le åtminstone ett äkta leende idag om vi gör så här - är du med? Fasen vet om vi inte själva åker på att få oss ett extra leende också - leenden smittar ju. :o)

Lite nervös var jag allt, strax innan halv sju ikväll. Skulle någon dyka upp? Men redan när jag närmade mig busshållplatsen såg jag en tjej som dykt upp, och jag andades ut. Nu skulle vi åtminstone bli två. Puh! (Maken var försenad, då han varit och hjälpt min pappa med åkgräsklipparen...)

Och så kom där en välkänd Coca-Colabil i rondellen tätt följd av en vit, för mig okänd bil, från vilken en bekant stämma dock ropade ut frågan om det gick bra att parkera vid kyrkan. "Javisst", sa jag och hjärtat tog små glädjeskutt. Vi skulle bli fler.

Och så anslöt de, en efter en, både kända och okända och till slut var vi 13 glada motionärer som gav oss iväg, inklusive maken som då hunnit hem och toksprungit upp till hållplatsen för att inte missa starten.

Jag är så himla glad att så många kunde och ville komma. Några har redan sagt att de kommer nästa vecka igen och andra har meddelat att de inte kunde idag men kommer på tisdag, så det här med NyVana var nog en bra idé. Kul! Så taggad och peppad är jag efter den här succén och jag är fylld av energi, tack vare alla som kom. Tack alla ni, ni är fantastiska!