Direktlänk till inlägg 15 december 2009
Mica, rub it in, rub it in...
Här finns då f-n ingen snö fast det kändes så lovande i morse... Skämt å sido, men det är gott att veta, blir snöabstinensen helt outhärdlig vet jag vart jag ska åka. Jag är så glad ( )att ha en stående inbjudan till Eksjö, men å andra sidan, det är ömsesidigt. Vill ni ha lite go' (?) västkusthumor, regn och gråväder, salta bad och Liseberg är ni alltid välkomna hit! En marsdejt har vi att se fram emot - yippie yay!
Usch, jag måste skriva av mig lite. Har redan pratat igenom det med AMC, andra motionärer på Friskis, maken och mamma, men fy, det hände en läskig grej på spinningen ikväll...
Vi närmade oss mitten av passet, det var näst sista låten innan den korta återhämtningen, då jag hörde folk börja prata bakom mig. Flera röster hörde jag, och det hör inte till vanligheterna att folk börjar prata mitt i ett spinningpass. Jättekonstigt. Vände mig om och fick syn på en man längre bak i salen som låg på golvet. Han låg på rygg, hade armarna över huvudet och såg ut att krampa. Några i hans närhet hoppade av sina cyklar och ledaren hoppade ner från sin plats och gick upp till mannen som bara låg där. Alla var förvirrade och undrade vad som hände...
Såg någon som la händerna på hans bröst och utförde tryck, som vid hjärt- & lungräddning och flera andra motionärer slöt upp. Man hämtade folk från receptionen och någon ringde efter en ambulans. Hörde mannen kippa efter luft efter ett tag och det lät riktigt otäckt. AMC och några till i närheten av mig flyttade undan cyklar och banade väg fram till mannen så att ambulanspersonalen skulle kunna ta sig fram. Jag blev skärrad och skakig i benen... Fy vad otäckt!
Vi avbröt passet och gick ut ur salen, väntade på ambulansen, och sen blev vi informerade av en värd och verksamhetschefen om att mannen hade piggnat till, att han satt upp och pratade, så han hade klarat sig. Ambulanspersonalen kom och rullade ut honom, och då hade han färg i ansiktet, halvsatt på båren och puh, det verkar ha gått bra.
Jag kände mig helt förvirrad och föreslog att vi skulle försöka få plats på något annat pass, men jag var helt ärligt inte särskilt sugen på att köra vidare efter det här. Några som varit på vårt pass gick upp på gymmet, andra bokade in sig på nästkommande spinningpass, men jag är glad att jag bestämde mig för att åka hem.
(När jag satt på min plats på cykeln, innan vi insåg hur allvarligt det faktiskt verkade vara, och jag fortfarande satt med huvudet vänt över vänster axel och tittade mot mannen kände jag som ett kallt vinddrag på min högra arm och som en "stöt" mot armen, som om någon skyndade sig förbi mig. Jag upplevde det som att det var "någon" som hade bråttom bakåt i salen för att komma till mannens undsättning. Något övernaturligt? Kanske, eller kroppslig reaktion bara? Vet inte, men strax efteråt hörde jag de där kippande andetagen från mannen. Hu!)
Efteråt, när jag kom hem, stod darlingen i köket och lagade mat. Han hade tappat upp ett bad till mig, tänt massa ljus i badrummet och hällt upp ett glas vin som stod på badkarskanten. Precis som om han visste... Jag fick sjunka ner i badet medan han fixade färdigt middagen och kände mig jättetacksam. Precis vad jag behövde - ett varmt bad, lite lugn och ro och tid för mig själv för att tänka.
Just nu pågår inga tävlingar eller utmaningar.